I mitten av 2000-talet instiftas det en klotterpolicy i Göteborg. Den
innebär att all olaglig graffiti ska tvättas bort inom 24 timmar efter
att den upptäckts. På så sätt hoppas man få klottrarna att tröttna.
Ungefär samtidigt bestämmer sig en man i 50-årsåldern för att återigen
damma av sina sprayburkar. Det står snart klart för honom att spelets
regler ändrats sedan 80-talet, ingenting är längre som förr. Men stadens
försök att tämja vandalismen kommer att få motsatt effekt. Vattnet från
högtryckssprutorna fungerar som bensin på eld. Nolltoleransen har
skapat ett monster.
Mega Laser är stolta att presentera, Dome.
Första frågan måste ju bli: Varför alltid likadant?
– Throwups skall vara likadana varje gång. Upprepningen är
viktig, det är hela poängen. De ska vara enkla och rena, så som Cope
och Cap från New York gör det. Du skall känna igen dem på hundra meters
avstånd. Jag försöker göra dem så identiska som möjligt. Det handlar om
hjärntvättning, precis som med all reklam. På tal om det så hatar jag
politiska skyltar som smälls upp på alla stolpar och träd under
valkampanjerna. Då cyklar jag ut på nätterna, beväpnad med ett
hemmabyggt verktyg som består av ett rollerskaft och en mattkniv, och
skär ner skiten, en efter en. Alla partier ska ner, de äcklar mig.
Du använder oftast blå färg. Varför?
– Det är färgen på min logga. Jag kom över tre lastpallar
blå och svart färg som skulle kasseras på grund av kort datum. Sen var
det bara att köra på.
Är färgen slut nu?
– Nej, men jag är.
Är målandet fortfarande roligt eller är det en besatthet?
– Både och. Ibland är det är skitkul men det kan också
kännas som något jag bara måste göra. Typ som om någon säger till mig
att jag är den utvalde. Men jag hör inga röster i huvudet (skratt). När
jag varit ute en hel natt och kommer hem till familjen som strax ska
vakna, äta frukost och köras till jobb, skola och dagis så känns det
sjukt. Vad fan håller jag på med? Det här funkar ju fan inte, det
tvättas ju ändå bort. Men samtidigt känns det som att jag inte gjort
tillräckligt. När jag ser att de redan nästa morgon tvättat en hel
spårvagnslinje, då blir jag riktigt förbannad! Då kommer suget igen.
Ibland undrar jag vem jag gör det för. Men när jag sitter på vagnen
nästa dag och ser de blåa blafforna svischa förbi så känner jag en total
tillfredställelse
Hur hinner du?
– Prioritering. Att samtidigt integrera med ett vanligt
Svensson-liv gör att sömnen blir lidande. Jag har sovit jävligt lite
helt enkelt. 99 gånger av 100 har jag med mig färg när jag åker
hemifrån. Glömmer jag sprayburken hemma så åker jag och hämtar den,
glömmer jag exempelvis mobiltelefonen så gör det mig inget. Jag har hela
tiden punktmarkerat alla väggar. Om en polare från Mölndal ringer och
berättar att de tvättat där så åker jag dit med en gång och återställer
väggen. Ju mer centralt desto smartare får man bomba. Det funkar inte
att gå Avenyn upp och ner. Du måste hela tiden byta gator och gå in och
ut på gårdar som i en labyrint. Jag återkommer runt fyra-fem gånger till
samma gata genom att hela tiden röra mig i ologiska cirklar. Jag
förflyttar mig med bil mellan olika stadsdelar. Det tar tid.
Vad ger det dig?
– Frihet! Att gå ensam på spåren och smyga är avkopplande,
nästan som att sitta och fiska. Och plötsligt så får man ruscha! Ut mot
Partille längs pendeltåget gjorde jag 70 stycken i rad. Det ser helt
sjukt ut! Jag målade hela natten i ösregnet, det var underbart.
Favoritställen i Göteborg?
– Gamlestaden givetvis. Kortedala och Biskopsgården längs spåren.
Du var ju aktiv under 80-talet, hade ett uppehåll och gjorde sen en storstilad comeback. Varför började du igen?
– Jag gjorde en del förändringar i livet. Jag slutade med
en del andra dumheter, därför krävdes det kanske ett substitut.
Klottrandet fungerade lite som någon sorts positiv och kreativ terapi.
De enda namnen jag såg när jag började igen var Aero, Punk och Metal.
Tänkte att jag ville köra lite mer. Men det var inte meningen att det
skulle bli så mycket. Det bara flöt på och helt plötsligt så var jag
beroende av det igen. Som vilken drog som helst. När jag gick längs med
spårvagnslinjerna ute i förorten och målade och morgonen efter såg att
det var borta så tänkte jag, vad fan e detta!? De ska inte få vinna så
lätt, då blev jag verkligen sugen på att köra mer. Det blev lite av en
katt och råtta lek mellan mig och klottersanerarna. Jag skrev en del
pikar till dem bredvid målningarna. Typ, ”skulle inte ni tvätta här” och
”kolla träden där borta”. Körde samma väggar igen och igen och igen.
Men det går inte att vinna har jag insett (skratt), man kan ju alltid
köra på mer.
Hur stor kan man bli?
– Ett graffiti-crew med tio personer är lite fusk när det
handlar om bombing. Hade det funnits ett crew med tio Dome så hade hela
staden varit blå. Det är viktigt att ha spridning. Det finns egentligen
ingen gräns.
Vad skulle få dig att sluta?
– Det skulle väl vara om de högg av mig handen. Frugan
säger att det är en 50-årskris. Väx upp, säger hon. Jag är vuxen men man
behöver inte vara tråkig för det. •
(saxat från Megalaser Se mer bilder där)
